Svenskan, grannspråken och minoritetsspråken

Så fungerar det

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch. De har rätt att användas i vissa kommuner och skyddas i lag.

Svenska, norska och danska är så lika att vi ofta förstår varandra i skrift. Svenskan har lånat ord från tyska, franska och i dag mest engelska. Vilket språk och vilken ton vi väljer påverkar hur vi uppfattas, både i ett klassrum och på nätet.

Vi anpassar språket efter syfte, mottagare och sammanhang. Med en kompis pratar vi avslappnat. I ett tal eller ett brev till politiker väljer vi ett sakligt och artigt språk. Den som kan anpassa sitt språk har lättare att påverka och få inflytande.

Språkbruk i Sverige varierar. En dialekt hör till en plats, en sociolekt till en grupp, till exempel unga eller ett yrke. Båda är varianter av svenska. Danska är ofta lättare för svenskar att läsa än att höra, eftersom uttalet skiljer sig mer än stavningen. Norska och danska säger ikke för inte.

De nationella minoritetsspråken har en särskild ställning. Enligt lagen om nationella minoriteter ska det allmänna skydda och främja språken, och i vissa kommuner kan man använda finska, meänkieli eller samiska hos myndigheter. Barn har också rätt till undervisning i sitt minoritetsspråk.

Svenskan har förändrats genom tiderna. Under medeltiden kom många ord från lågtyska genom handeln i Hansan, som betala och handla. På 1700-talet lånade svenskan från franska, som trottoar och balkong. I dag kommer de flesta lånorden från engelska. Med tiden anpassas lånorden till svensk stavning och böjning: mejl, mejla.

Språket ger inflytande. En politiker som säger vi gör lyssnarna delaktiga. En läkare som förklarar fackord når patienten. Ett namninsamlingsbrev med ett tydligt krav och skäl kan påverka beslut.

Norska: ”Jeg liker å lese.” Svenska: ”Jag gillar att läsa.” Lånord: kaffe (arabiska via turkiska), balkong (franska), dator (svenskt nyord, 1960-talet).

Källor

1. Kursplan i svenska, Lgr22, Skolverket