Berättarperspektiv, bildspråk och sammanhang

Så fungerar det

Berättarperspektivet avgör vad vi får veta: en jag-berättare ser bara sitt eget, en allvetande berättare ser allas tankar. Bildspråk som liknelser (”som”) och metaforer gör det abstrakta synligt.

Genrer skiljer sig i form och innehåll: epik berättar, lyrik förtätar, dramatik skrivs för scenen. En text hör också till sin tid: vad som var självklart när den skrevs kan vara annorlunda nu.

Skönlitteratur belyser människors villkor och livsfrågor: att växa upp, att förlora någon, att lämna en plats. Den finns från alla tider och delar av världen. Epik berättar, som romaner av Selma Lagerlöf. Lyrik förtätar, med versrader och bildspråk. Dramatik skrivs för scenen, som August Strindbergs pjäser.

Berättande texter har språkliga drag: berättarperspektiv, bildspråk, miljö- och personbeskrivningar, dialog, tillbakablickar och ibland parallellhandling, två händelser som berättas växelvis. Texten gestaltar ofta känslor: vi förstår mammans sorg av hur hon packar, utan att någon säger det.

En analys går längre än en sammanfattning. Den tolkar och förklarar hur och varför texten säger något, och stödjer tolkningen med citat. Den kopplar texten till upphovspersonen och tiden, till andra texter, till egna erfarenheter och till frågor i omvärlden, som när service försvinner från landsbygden.

Liknelse: ”Tystnaden låg som ett lock över klassrummet.” Jag-perspektiv: ”Jag visste inte då att det var sista gången.”

Källor

1. Kursplan i svenska, Lgr22, Skolverket